-Jag har det inte heller så fett
Jag känner mig alltid skyldig. Fastän jag inte har gjort något. Blir obehaglig till mods och vill att de ska lämna mig ifred. Känner mig provocerad bara av att se dem. Ja, jag menar tiggare.
Det är inte bråttom, för en gångs skull är jag i god tid när jag kommer fram till Medborgarplatsen. Regnet hänger i luften så jag ställer mig för att vänta på mitt sällskap innanför dörrarna till utgången vid Björns trädgård. Precis utanför sitter en kvinna på några bitar av kartong. Klädd i trasor håller hon upp en pappersmugg mot dem som passerar förbi henne och mumlar något med nedslagen blick. De flesta går förbi utan att ge henne något. Hör att kvinnan inte talar svenska och jag kommer på mig själv med att tänka på tidningsartiklar som jag läst om hänsynslösa människosmugglare som säljer traffickingoffer till tiggarligor runt om i Europa. Jag känner mig kluven. Hjälper jag kvinnan på kartonghögen om jag ger henne ett par kronor eller förlänger jag hennes förnedring och bidrar till att fler tvingas sitta som hon? I trasor, kanske frusen, kanske hungrig. Eller är det precis så jag förväntas att reagera? Med något slags kollektivt dåligt samvete tar jag på mig skulden för att jag inte behöver leva som hon. Men tänk om hon tjänar storkovan på att sitta där, tänk om det bara är teater? Tänk om hon skrattar hela vägen till banken åt alla korkade svenssons som reagerar precis som jag? Hon kanske är en smart entreprenör som faktiskt tjänar mer pengar än vad jag gör? Dessutom skattefritt.
Efter mitt möte går jag ner i Medborgarplatsens tunnelbanestation igen och tar ett tåg som går västerut. Ofta när jag är i Stockholm sover jag hos en väninna i Bromma och det är dit jag är på väg. Mitt kroppsspråk signalerar tydligt att jag vill vara i fred. Sitter med ansiktet vänt mot väggen längst bak i vagnen med hörlurar på och djupt försjunken med att lyssna på en sommarpratarrepris. Ungefär vid Alvik får jag plötsligt en laminerad lapp framsträckt framför ögonen. Jag hinner se att det står ”jag har två barn, ingenstans att bo, inga pengar till mat och mitt yngsta barn har en livshotande sjukdom” innan jag vänder bort huvudet. Skulden riktigt sköljer över mig. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte heller har det så fett och att jag har sällan kontanter på mig. Inte ens mynt faktiskt.
När jag kliver av vid Abrahamsberg är radioprogrammet slut och jag blir medveten om hur hungrig jag är. Promenerar sakta hemåt i solen och funderar på vad jag ska välja att laga till middag. Kan inte riktigt släppa den där gnagande känslan av att ha handlat fel.
Men mest av allt är jag kluven.
Kommentera