Idun

Snart sextio – äntligen på väg! har jag tänkt och känt många gånger de senaste åren. I många år längtade jag efter mitt egna rum, min egen väg. Så när skilsmässan från min man sedan 32 år var ett faktum våren 2008, började verkligen ett nytt liv för mig. Det första året i något som nog kan liknas vid eufori. Jag fixade i huset som jag bodde kvar i. Gjorde precis det jag ville, när jag ville. Livet lekte med mig, jag lekte mitt liv. I all denna glädje sålde jag så småningom mitt hus och flyttade till storstan. Jag visste att jag kommit rätt tills…livet plötsligt inte ville lekas med längre. Om ens levas. Jag tappade fotfästet totalt. Depressionen var ett faktum.

Detta är nu snart två år sedan, och jag är åter på väg. Djupaste glädje över livets kraft, fördjupade insikter om mig själv och tacksam över att mina söner lever bra liv har gett mig lusten att lära mer om människans överlevnadsstrategier, såväl fysiskt och psykiskt som det sociala samspelet mellan oss alla i allmänhet och nära relationer i synnerhet.

Att Idun blev min pseudonym har sitt ursprung ur minnet av min mammas veckotidning IDUN. Den började ges ut redan 1887 och slogs 1963 ihop med veckojournalen, som följdriktigt sedan kallades Idun Veckojournalen. Att läsa veckotidningar räknades inte till någon intelligent sysselsättning i min familj, men IDUN blev ett undantag p gr a de skarpa artiklarna i synnerhet och den seriösa framtoningen i allmänhet.

Spara